Ep-aktuella Staffan Lindström, 34 år. Uppvuxen med underdogperspektiv i Standnäs och sedan 15 år tillbaka bosatt i Stockholm där han verkar som musikartist under artistnamnet Bromander.

Berätta om din nya ep ”De blindas stad” som släpptes i mars!
– Det är en ep på fem låtar och den handlar lite grann om hur jag känt mig och vad jag gjort i mitt liv. Soundet är lite analogt, det är mycket piano och trummor och lite tvärflöjt och sådär. Jag tycker den är rätt fin, den är bra gjord.

Hur är den jämfört med tidigare musik du släppt?

– Jag fick en recension i Gaffa där de sa att blueprinten finns kvar, mitt sätt att skriva på är intakt och konsekvent, men att soundet kanske är lite annorlunda. Och så kan det väl vara. Jag tycker att jag aldrig har låtit så bra som på den här ep:n, rent soundmässigt.

Hur indie är du?

– Vad betyder det egentligen?

Du bor ju exempelvis på Söder, det känns ju indie.

– Ur den synvinkeln är jag ju väldigt indie då. Jag ligger på ett independent-skivbolag också. Det är väldigt mycket DIY runt hela den här operationen. Så jag skulle säga ganska mycket indie, på gott och ont. Soundmässigt också, antar jag.

Vad är något du alltid har i din garderob?

– Kostymbyxor och läderpaj finns alltid hemma.

Hur var du som tonåring?

– Det känns som att det finns två olika tonåringar i mig. Den första tonåringen var väldigt nördig, spelade jättemycket rollspel och försökte synas så lite som möjligt. Det var i högstadiet. Sedan började jag lusse och ville plötsligt synas mycket mer, då var det bara musik och konst som var intressant i princip. Det var väldigt kreativt, att skriva låtar, teckna och träffa kompisar. Så jag var väldigt blyg och utåtriktad samtidigt.

Det låter som en svår kombination.

– Mm! Riktigt smärtsamt ibland faktiskt.

Är det sant att du kallades för snygg-Staffan under gymnasiet?

– Hehe! Ehhh, det minns jag faktiskt inte riktigt, tyvärr. Det kan jag varken bekräfta eller dementera. Det hoppas jag, det är väl härligt att bli kallad snygg-Staffan.

Du har beskrivits som en hopplös romantiker, i alla fall i ditt låtskrivande. Hur tar det sig uttryck?

– För mig betyder romantiker lite olika saker. Kärleksromantiker är kanske den mest traditionella romantik-associationen, men sedan kan man ju vara väldigt romantisk till livet och alla upplevelser i livet. Jag är väldigt romantisk som kärleksromantiker, jag tycker det är kul att uppvakta min flickvän, men jag är också väldigt romantisk till livet. Jag tycker det är en välsignelse och en gåva att få leva, jag ser på världen med väldigt stora ögon. Det är lite som ett verktyg för att kunna stå ut med livet, eftersom det inte alltid är en dans på rosor.

Är du en sån som ser tecken i siffror och sånt?

– Nej, haha, det skulle jag inte säga. Jag är väldigt ovidskeplig. Jag är mer så att jag verkligen kan beundra hur ljuset faller på gatan eller hur människor interagerar med varandra. Livet är så förunderligt på något sätt, när man upplever det i de små detaljerna.

Hur ställer du dig till att klippa en pizza istället för att skära den?

– Jag är ingen pizza-konnässör, men jag har ingenting emot det. Det är nog till och med ganska praktiskt, skulle jag säga. Men å andra sidan, osten kan fastna i saxen och så blir det bökigt och jobbigt. Så jag kanske ändå skulle välja bort det i slutändan.

Jag läser överallt att du är Ålands dandy och Sveriges enda popdandy. Hur blir man en dandy?

– Haha, ja, alltså, det där är väl kanske mer något som har fastnat. Jag tror att det var någon av grabbarna i Division 7 som beskrev mig som en rockdandy från Åland och jag tyckte det var så himla härligt beskrivet, och det är bra att ha något som folk kommer ihåg när de lyssnar på och upptäcker mig. Det är något med dandy-kulturen också som är lite rolig, med de gamla 1800-tals poeterna som går igen i pop. Jag tänker på The Smiths och Morrissey och den typen av rockpoeter som Bob Dylan. Det är härligt att man känner någon sorts tillhörighet till den skalan av kreatören, även om man agerar på en pytteliten plattform i en annan del av ett annat universum, känns det som.

Du har inga planer på att börja bära cylinderhatt, som 1700-tals dandyn?

– Kanske man någon gång i framtiden kan tuppa upp sig, men nä, jag tror att det får vara.

Du får välja mellan att tillbringa en helg med Thomas Di Leva eller Orup. Vem väljer du?

– Oh, shit. Pest eller kolera. Thomas Di Leva är en så tragisk karaktär på något sätt, det finns mycket skelett i garderoben känns det som. Så han kanske hade varit intressant ur den synvinkeln. Men Orup har gjort lite bättre musik och är lite ballare, men han verkar så svår. Jag kanske säger Orup sist och slutligen, med tanke på att jag kanske har lite mer gemensamt med honom.

Ni kanske skulle komma ut efter en vecka med årets sommarplåga?

– Jag hade absolut hellre gjort en kollaboration med Orup än Di Leva. Så om Orup läser det här, välkommen!